Min berättelse
Då jag blev mamma, så hade jag rätt så höga förväntningar på hur livet med en baby skulle vara. Den första tiden gick bra. Min sambo var pappaledig, vår baby var oftast nöjd och belåten och jag var för det mesta tillfreds med livet. Men efter en viss tid, kanske några veckor, så började mitt humör sakta förändras.
Världen drabbades av coronapandemin, min man började jobba igen och jag blev därmed ganska ensam i vardagen. Samtidigt så började även vår baby bli mer ängslig. Hon började besväras av mer och mer magknip och vardagen med en baby som jag hade sett fram emot kändes som ett minne blott.
I samband med detta, så började det krypa på negativa tankar och känslor. Jag drabbades av tvångstankar, som ständigt handlade om min kärlek till mitt barn. Älskar jag mitt barn tillräckligt? Lika mycket som andra mammor gör? Saknar jag tiden före barn? Gör det mig till en hemsk mamma och jag saknar tiden innan?
Dessa tankar var annorlunda än ”vanliga” tankar. De kändes främmande och inkräktande. De gjorde mig ängslig och orolig till en början, men jag kunde fortfarande fungera i vardagen och även ha stunder med min baby som jag njöt av.
Med tiden så ökade tvångstankarna och de ändrade även karaktär. De gick från att endast handla om kärleken till mitt barn, till att även handla om hennes utseende. Jag tänkte ständigt på ifall mitt barn såg ut såsom jag hade förväntat mig, om jag tyckte hon var söt, om jag tyckte hon var finare än andra barn. Dessa tankar var motbjudande – det kändes fruktansvärt att gå och döma sitt eget barn på det här viset.
Tvångstankarna skapade stor ångest och ledde till att jag drabbades av en depression. Då min dotter var ungefär 1 år gammal, så kändes det som om mitt liv bara gick ut på att försöka överleva vardagen. Jag tog alltid hand om mitt barn på bästa sätt och dolde alla negativa känslor inför henne. Men inombords var jag ett vrak, som hade hemsk ångest och som inte kunde njuta av någonting. Till sist insåg jag att jag inte kunde fortsätta på det här viset. Jag sökte akut hjälp till en psykiatrisk mottagning, varifrån jag fick samtalsstöd och därifrån ordinerades även antidepressiv medicinering. Att börja med medicinen var ett stort steg för mig. Jag skämdes för att jag hade kommit till en sån punkt att jag behövde medicin för min psykiska ohälsa.
Den här medicinen blev dock min stora räddning. Redan efter en vecka, så började jag lägga märke till förändringar i mitt mående. Tvångstankarna avtog sakta och därmed minskade även ångesten. I samma veva så kontaktade jag också en KBT-specialist och deltog sedan i en kurs online för att lära mig handskas med tvångstankarna och ångesten. Tack vare detta, så började mitt liv sakta återvända och jag kunde äntligen börja njuta av livet med min dotter.
Idag har det gått ungefär 1,5 år sedan min kris blev outhärdlig och jag till slut sökte hjälp. Idag är jag fri från depressionen och jag kan igen glädjas över livet. Jag njuter av att umgås med min dotter, som jag idag vet att jag älskar över allting annat och som är det finaste som finns. Jag kan ibland sörja att jag gick miste om den första tiden med mitt barn, att jag knappt fick njuta av tiden med henne det första året. I efterhand så förstår jag inte varför jag inte sökte hjälp tidigare och speciellt inte varför jag led så länge utan antidepressiv medicin. Jag önskar att andra som är i samma sits som jag skulle söka hjälp vid minsta lilla symtom. Man behöver inte och SKA INTE gå igenom något så fasansfullt som förlossningsdepression alldeles ensam!