Äidit irti synnytysmasennuksesta Äimä ry

Förlossningsdepression – från krisen ut till ljuset

 

Inledning: En storm i kvinnans livscykel

Föreningen för kamratstöd Äidit irti synnytysmasennuksesta Äimä ry:s guide syftar till att informera om graviditetsdepression, förlossningsdepression och förlossningspsykos. Guiden tar nu för första gången upp graviditetsdepression och förlossningspsykos, eftersom dessa sjukdomar har kommit upp i Äimäs hjälparbete den senaste tiden.

I kvinnans livscykel är graviditet, förlossning och tiden efter förlossningen en känslig tid med hormonella, psykiska och sociala förändringar. För många blivande eller nyblivna mammor innebär det även insjuknande i depression. Graviditetsdepression berör 7–20 procent av alla gravida, förlossningsdepression 10–15 procent av alla mammor. Förlossningspsykos är sällsynt, men den kan förändra livet.

Depression kan beskrivas som en kris som inte bara berör mamman utan även babyn och partnern. För att behandla krisen behövs professionell hjälp från hälsovården.

Äidit irti synnytysmasennuksesta Äimä ry erbjuder för sin del nationellt kamratstöd för insjuknade mammor via många kanaler.

Leena Honkavaara, redaktör, Äimä ry

Experter: Ahokas, Antti, psykiater; Hertzberg, Tove, psykiater; Juutilainen, Kirsi, psykoterapeut i tidig interaktion; Laru, Suvi, psykolog, psykoterapeut, EMDR-terapeut, lärare, Finska Befolkningsförbundet rf; Saneri, Ilmo, arbetare inom pappaverksamhet, Miessakit rf; Sarkkinen, Mirja, specialpsykolog i psykoterapi, psykoterapeututbildare i tidig interaktion; Törrönen, Hannele, psykolog.

Guiden baseras huvudsakligen på intervjuer med ovannämnda experter som ursprungligen publicerades i Äimä ry:s informationstidning Äimän Käkenä. Experterna har granskat och uppdaterat texterna igen vid skapandet av guiden. Päivikki och Sakari Sohlbergs Stiftelse har stöttat utförandet av guiden och dess olika språkversioner. Äimä ry får sin grundfinansiering från Veikkaus intäkter.

 

2. Graviditetsdepression

 

Cirka 7–20 procent av alla gravida lider av graviditetsdepression. Procenttalet varierar i olika forskningar. Ofta ligger tidigare depression i bakgrunden, men inte alltid. Riskfaktorer är bland annat mammans unga ålder, ensamstående föräldraskap, oplanerad graviditet, missbruksproblem och brist på socialt skyddsnät. Risken kan också öka av trauman och relationsproblem. En graviditetsdepression kan efterföljas av en förlossningsdepression.

 

Graviditetsdepressionen kan ha koppling till att mammans hormonaktivitet förändras. Hormonaktiviteten förändras hos alla gravida kvinnor – ändå är det inte alla som insjuknar. I bakgrunden kan det ligga motstridiga känslor om att bli mamma, svårigheter att kombinera karriär med moderskap och alla andra svårigheter i livet som är svåra att lösa.

 

Kroppen och sinnet upplever en kraftig förändringsprocess i och med graviditeten. Känslor av förvirring, rädsla och osäkerhet kan ta över när man tidigare har känt sig kunnig och duktig.

 

Graviditetsdepressionen diagnostiseras som lindrig, medelsvår eller svår. Redan vid ringa symtom av depression bör man ingripa och söka professionell hjälp. Lindrig och medelsvår depression kan behandlas med samtalshjälp, till exempel terapi. En psykolog eller psykoterapeut hjälper till att komma över det värsta skedet.

 

Förutom samtalshjälp kan även kamratstöd, motion, mindfulness, ljusterapi osv. vara till hjälp. Det viktigaste i behandlingen är att bli hörd: hur mår egentligen den blivande mamman, hur går tankarna kring babyn, vilka slags stödnätverk och mänskliga relationer har mamman.

 

Man har ganska ofta satt in medicinering under graviditeten, särskilt när mamman befinner sig i en svår situation. Om mamman har en svår graviditetsdepression som inte medicineras, kan det hända att hon inte orkar ta hand om sig själv. Babyn som ligger i livmodern lider om mamman inte äter, rör på sig eller sover tillräckligt. Mammans depression kan påverka babyns utveckling. En baby till en deprimerad mamma kan ha en mindre vikt och en långsammare psykomotorisk utveckling.

 

Den påverkan som medicinering mot graviditetsdepression har på babyns utveckling har varit föremålet för flera forskningar under de senaste åren. Hittills finns inga övertygande bevis på att medicinerna skulle vara till skada, men eftersom man inte kan vara helt säker bör den primära behandlingen bestå av psykologiska metoder. Man ska överväga användningen av medicin och lita på de professionellas uppfattning.

 

Man bör alltid diskutera med en psykiater om man vill påbörja eller avsluta medicinering under graviditeten.

 

Det lönar sig att söka hjälp för graviditetsdepression till exempel hos den egna rådgivningsbyråns hälsovårdare, psykologer, psykiatriska sjukskötare, psykiatriker, socialförvaltningens eller rådgivningsbyråns familjearbete eller en terapeut som arbetar med tidig interaktion.

 

Experter: Suvi Laru och Tove Hertzberg

 

“Varför kan jag inte njuta och vara tacksam över det här?”

 

3.Baby blues är ingen sjukdom

 

Till och med 80 procent av nyförlösta mammor upplever kraftiga ändringar i humöret. Alla saker gör en rörd, gråtfärdig, irriterad. Även aptitlöshet och sömnstörningar kan förekomma. Humörsvängningar beror ofta på ändringar i hormonbalansen, trötthet och utlopp efter ett långvarigt spänningstillstånd.

 

En sådan här förlossningsförknippad nedstämdhet och svängningar i humöret kallas för baby blues. Tillståndet är naturligt och ändamålsenlighet. Det hjälper mamman att anpassa sig till den nya livssituationen och ansvara för babyns behov. Vanligtvis försvinner nedstämdheten efter några dagar eller en vecka. Om symtomen ändå fortsätter, blir värre eller kommer tillbaka, kan det handla om förlossningsdepression.

 

“Jag tyckte synd om babyn som har fått en så här dålig mamma.”

4. En svår förlossning påverkar mamman

 

En förlossning är en individuell upplevelse och den kan kännas svår även om den var normal ur barnmorskans synvinkel. En svår förlossning kan ibland leda till förlossningsdepression. Om upplevelsen besvärar tankarna till den grad att det stör vardagen och du inte kan njuta av babyn och spädbarnstiden, är det bäst att söka hjälp.

 

I en förlossning ingår alltid en viss grad av smärta, oro och rädsla. Förstföderskor står inför en helt ny upplevelse, omföderskor har upplevelser från tidigare förlossningar i tankarna.

 

En svår förlossning kan förutses av tidigare traumatiska förlossningar, svåra erfarenheter av sjukhus, samt problem med graviditeten eller den kommande babyns hälsa. Mammans nedstämdhet, ångest och olika andra problem i anslutning till moderskapet påverkar förlossningsupplevelsen. Svårigheter eller traumatiska upplevelser i ens egen barndom kan också finnas bakom en svår förlossningsupplevelse.

 

Under förlossningen kan kvinnan ha svårt att öppet uttrycka sina önskemål, behov och rädslor. Många är rädda för att förlora kontrollen och känner skam.

 

En förlossningsupplevelse är mycket individuell och ingen annan kan definiera om förlossningen är svår. Ur barnmorskans eller läkarens synvinkel är en förlossning svår exempelvis om smärtlindringen inte fungerar, om det sker något oförutsebart, överraskande eller skrämmande i anslutning till förlossningen eller om mammans eller babyns mående försämras.

 

På förlossningssjukhus i Finland förs i efterhand ett samtal om förlossningens gång och mammans upplevelse. I detta samtal lönar det sig att öppet berätta om sina egna tankar. Samma samtal bör även senare fortsättas med den egna hälsovårdaren på rådgivningsbyrån.

 

Hälsovårdaren kan lämna ut kontaktuppgifter till professionella som är insatta i de känslor och reaktioner som en svår förlossning ger upphov till. Man kan även tala om en svår förlossning med den läkare eller gynekolog som utför efterkontrollen.

 

En svår förlossning som inte bearbetas kan kasta en skugga över föräldraskapet under hela spädbarnstiden. Mamman kan bli deprimerad, hon kan ha svårt att glädja sig över babyn. Hon kan känna oro och rädsla för babyns hälsa, särskilt om det under förlossningen fanns oro för barnets välbefinnande.

 

Det är även viktigt att prata om förlossningsrädsla under graviditeten och aktivt söka hjälp för den.

Expert: Kirsi Juutilainen

 

“Jag kände mig som en köttbit som man försökte trycka ut en baby ur.”

 

5. Mammans föränderliga hormoner

 

Graviditeten, förlossningen och påbörjandet av amningen skapar snabba hormonella förändringar i kvinnans kropp. Hormonsvängningarna anses ha en koppling till insjuknandet i graviditetsdepression, förlossningsdepression och förlossningspsykos.

 

Under graviditeten sker hormonproduktionen i moderkakan och äggstockarna vilar. När moderkakan har lämnat kroppen återgår äggstockarnas funktion långsamt, med flera månaders fördröjning. Efter förlossningen rasar mammans östrogenhalt (cirka 100 nmol/l) kraftigt, till och med till en nivå som motsvarar klimakteriet (cirka 0,1 nmol/l). Detta orsakar att serotoninhalten i hjärnan sjunker, vilket leder till att humöret sjunker och man blir orkeslös.

 

När nattsömnen förändras samtidigt som stressmängden ökar på grund av livsförändringen, ökar mängden stresshormoner i hjärnan. Detta i sin tur sänker serotoninhalten ytterligare.

 

När dessutom de hormoner som upprätthåller amningen håller östrogenhalten nere, är den onda cirkeln ofta ett faktum. Mammor reagerar på olika sätt och olika starkt på hormonella förändringar och deras påverkan på humöret kan också variera.

 

Mammor som lider av förlossningsdepression behandlas vanligen med psykofarmaka. En del läkare föredrar hormonell behandling i stället för eller vid sidan om traditionella psykofarmaka. Oavsett metod väljs medicineringen eller hormonbehandlingen alltid individuellt.

 

Psykofarmaka kan ha biverkningar, men dem kan man inte känna till innan man har testat. Om medicinen inte passar eller hjälper, kan den bytas ut. Medicinen förändrar inte människans personlighet och därför behöver man inte oroa sig för det. Den påverkar de signalsubstanser i hjärnan som fungerar oändamålsenligt, felaktigt hos den som är sjuk.

 

Expert: Antti Ahokas

“Varför är jag så här dålig?”

6. Förlossningsdepression kan vara en summa av många olika faktorer

 

Förutom hormoner kan även många andra saker bidra till att mamman insjuknar i förlossningsdepression. Ibland kan en tidigare depression eller graviditetsdepression ligga i bakgrunden. För många är förlossningsdepressionen dock den första depressionsupplevelsen i deras liv. Man kan även ha en ärftlig mottaglighet för depression.

 

Den egna tidiga relationen till sin mamma och problem som har uppkommit i den kan påverka i bakgrunden. Att bli mamma kan utlösa en mer omfattande utvecklingskris i det egna livet: problem med de egna föräldrarna väcks till liv i form av ångestfyllda känslor.

 

När babyn kommer in i hemmet förändras livet, känslorna och balansen i livet är mer osäkra än tidigare. Babyn binder en till hemmet och mängden hushållsarbete ökar. Det finns ingen egen tid och det kan uppstå sprickor i parrelationen. De egna antagandena och föreställningarna man haft om moderskapet kan vara väldigt annorlunda än den verkliga vardagen med en baby.

 

Många deprimerade mammor är väldigt ensamma. Borta är de gammaldags samhällen som omgav mamman och babyn och tog hand om dem. Mamman har inte nödvändigtvis någon i sin bekantskapskrets som har en baby. Släkten bor långt borta, vännerna har sina egna liv. Ju mer deprimerad man är desto svårare är det att ge sig ut. Ensamhet, isolering och en känsla av att vara annorlunda går lätt hand i hand. I en del forskningar har man kommit fram till att mamman mår bättre om hennes mamma eller partnerns mamma kan vara ett stöd i omvårdnaden av babyn under den första tiden.

 

Här får du hjälp för förlossningsdepression:

  • Rådgivningsbyrå
  • Läkare eller psykiater inom den offentliga eller privata sektorn
  • Psykolog eller psykoterapeut
  • Psykiatrisk poliklinik eller jourmottagning
  • Familjerådgivningsbyrå
  • Äimä ry:s kamratstöd

 

P.S. Var modig. Ensamheten avtar om du orkar gå på familjekaféer, babygympa, babymusiklekskola, församlingens klubb etc. Närma dig andra människor och försök att ta kontakt. Senare kan du även ta upp din sjukdom, för många mammor förhåller sig förvånansvärt positivt och stödjande till det.

7. Symtom på förlossningsdepression

 

Trötthet: Mamman är onormalt trött eller utmattad. Tillräcklig vila och sömn tar inte bort tröttheten, utan känslan sitter kvar.

 

Sömnsvårigheter: Mamman kan lida av olika slags sömnsvårigheter. Hon kan ha svårt att somna eller vaknar tidigt på efternatten och kan inte somna om. Eller så sover hon oroligt och osammanhängande och vaknar upp flera gånger under natten. Mamman kan också sova ovanligt mycket, hela tiden.

 

Ångest och oro: Mamman har ångest och illamående, vilket ofta är som värst på morgonen. Hon har svårt att slappna av, känner sig spänd och nervös, ogjorda saker snurrar i huvudet. Ångesten kan också uttrycka sig som hyperaktivitet och överpresterande.

 

Irritation: Mamman reagerar starkt på motgångar i vardagen. Hon kan till exempel lätt snäsa åt sin partner och andra närstående. Irritationen kan öka snabbt.

 

Ingen livsglädje: Mammans humör sjunker, skuld- och mindervärdeskänslor ökar. Negativa tankar och känslor ökar. Det är svårt att uppleva glädje och minnas bra saker och njuta av dem.

 

Osäkerhet om det egna moderskapet: Tvivel på den egna förmågan att ta hand om barnet. Mamman kan fundera på om hon gör rätt, om hon vågar göra så här, och oroar sig för att göra fel.

 

Överbeskyddande av barnet: Mamman vill göra allt perfekt, oroar sig för barnets hälsa, ätande, sovande, om barnet lever eller andas. Mamman har svårt att låta andra ta hand om barnet.

 

Depression, sänkt humör: Mamman kan vara nedstämd, olycklig och trött hela tiden eller en viss tid på dagen. Bra och dåliga stunder och dagar skiftar.

 

Paniksymtom: Paniksymtom framträder som kraftiga och plötsliga fysiska symtom, exempelvis hjärtklappning, svettning, ångest, snabb andning och nervositet. De kan till exempel framkomma som torgskräck. Ibland kan det uppträda som tillfälliga orealistiska eller frånvarande känslor.

 

Tvångstankar: Mamman kan exempelvis vara rädd för att skada babyn.

 

Rädslor: Mamman har orealistiska, till situationen sett för starka rädslor som påverkar hennes handlingar. Hon kan till exempel vara rädd för att hon själv eller hennes barn ska dö.

 

Förändringar i aptiten: Mammans aptit kan försvinna nästan helt och hållet eller öka märkbart. Vikten minskar eller ökar märkbart.

 

Problem på det sexuella planet: Mammans sexuella lust kan minska märkbart eller försvinna helt och hållet, eftersom lustkänslorna försvinner.

8. Mammorna drabbas ofta av ångest

 

Efter förlossningen kan mamman även lida av allvarlig ångest. Det pratas mindre om detta. Vad är en oroande ångest, vad i sin tur hör till situationen och är förståeligt? Det lönar sig att stanna upp och fundera på det. En baby ska ju göra föräldrarna överenergiska och ständigt hålla dem på alerten. En liten baby överlever inte om föräldrarna inte är uppmärksamma och lyssnar efter gnyenden och känner av babyns behov. Mamman är som en djurmamma som tar hand om sina ungar.

 

Som värst är mammans ångest däremot något helt annat: helt översvallande och outhärdlig. Vissa som drabbas av förlossningsdepression har tvångstankar, panik eller rädslor som är svåra, till och med paranoida känslolägen.

 

Mammans ångest kan vara obestämd eller kopplad till situationer då man tar hand om sin baby. Rädslorna kan särskilt bestå av att mamman tänker att hon oavsiktligt eller avsiktligt kommer att skada sin baby, även om hon aldrig skulle göra det på riktigt.

 

Babyns oberäknelighet kan vara särskilt slitande att stå ut med. Få kan fastställa vad en gråtande baby har för besvär i varje situation. Babyn kan ena stunden vara glad och nöjd, för att i nästa stund börja gråta utan någon synbar orsak. Vissa spädbarn kan man läsa som en öppen bok, medan andra inte öppnar sig på samma sätt. Babyn kan vara regelbunden eller oregelbunden, svår att ta hand om, sjuk eller för tidigt född.

 

Det är viktigt att vara medveten om när det är bra att söka hjälp för ångest. Den egna handlingsförmågan i vardagen är den viktigaste indikatorn. Är ångesten sporadisk eller lamslår den dig i vardagen? Kan du njuta av babyn? Känns det som att babyn är någon du känner eller en helt okänd skrämmande typ? Är situationen sådan att du inte får någonting gjort, inte sover, inte njuter av någonting, är arg och spänd?

 

Om du känner att situationen är outhärdlig eller att babyn känns skrämmande och främmande, ta genast kontakt med hälsovården: hälsovårdare på rådgivningen, läkare, psykolog, psykoterapeut. Trygga din vardag på alla sätt.

 

Expert: Hannele Törrönen

 

“Depression är inget att skämmas för. Det finns hjälp att få, om man söker. Mina närmaste och familjen hjälper.”

9. Depressionen många ansikten

De som lider av förlossningsdepression kan delas upp i två huvudgrupper:

 

1)                     personer som inte har varit deprimerade tidigare eller bara efter en förlossning

2)                     personer som har varit deprimerade innan graviditeten, men behandlingen (till exempel medicinering) har avslutats på grund av graviditeten. Då är det fråga om en tidigare depression som återkommer.

 

Förlossningsdepression har sina egna koder i sjukdomsklassifikationen (F53.1). Depression och således även förlossningsdepression kan delas upp i lindrig, medelsvår och svår depression. För att ställa en diagnos behövs alltid en läkarundersökning.

 

På internet finns många tester om sinnesstämning varav de mest tillförlitliga ger en ganska bra bild av var man befinner sig. Som bäst fungerar de som knuff mot att kontakta hälsovården om sitt dåliga mående.

 

En del människor känner lätt igen depressionen i sig själva. Ibland kan personen ha svårt att urskilja att hon är deprimerad. Depressionen kan först visa sig som olika fysiska symtom. Tecken på den kan vara magbesvär, håravfall, lätt stegring, nattliga svettningar, illamående eller yrsel. Även huvudvärk, besvär med nacke och rygg, värk i ben och armar, bröstsmärta och besvär med matsmältning kan dölja en depression.

 

Lindrig depression

Om man är lindrigt deprimerad klarar man av vardagssysslor och eventuellt arbete, även om livet kräver en extra ansträngning. Den som är lindrigt deprimerad har nytta av samtalshjälp, till exempel stöd av en psykolog eller psykiater. Lämplig och regelbunden motion har konstaterats hjälpa särskilt personer som är lindrigt deprimerade.

 

Medelsvår depression

Den medelsvårt deprimerades arbets- och handlingsförmåga är märkbart nedsatt och framtiden känns hopplös. Depression behandlas ofta med psykoterapi och mediciner.

 

Svår depression

Svår depression orsakar problem i mänskliga relationer och lidande när livsglädjen försvinner. Tankar om döden är vanliga. Vid allvarlig depression kan sådana här tankar till och med kännas befriande. Den som lider av allvarlig depression kan behöva sjukhusvård.

 

Psykos

I ett psykotiskt depressionstillstånd har man förutom svåra depressionssymtom även vanföreställningar och hallucinationer, och en rubbad verklighetsuppfattning. Då består vården av psykiatrisk specialistsjukvård (sjukhus eller effektiv öppenvård). Vid behov kan vården också ske oberoende av patientens vilja.

Expert: Antti Ahokas

 

“På morgonen stod jag kvar hemma i fönstret med den gråtande babyn och tittade ut på min man som åkte till jobbet. “

 

“Tröttheten drevs till sin spets när min man var tvungen att återgå till sina arbetsuppgifter. Jag upplevde att jag lämnades ensam med min baby.”

 

10. Förlossningspsykos är en ovanlig sjukdom

Ungefär 60–120 mammor per år insjuknar i förlossningspsykos i Finland. Prevalensen är 1–2 fall per tusen förlossningar. Mammapsykosen bryter ut inom ungefär sex veckor efter förlossningen, vanligtvis 3–10 dagar efter förlossningen. Under den tiden grumlas verklighetsuppfattningen.

 

Typiskt för tillståndet är förvirring, orealistiska tankar och rädslor, ibland kan man dra sig in i sin egen värld eller bete sig maniskt.

 

Den som insjuknar i förlossningspsykos behöver sjukhusvård och oftast sker den oberoende av patientens vilja. Även om det här låter svårt, har förlossningspsykos en bra prognos. I många fall håller sjukdomen i sig i några veckor eller månader. Ofta efterföljs dock mammapsykosen av depression.

 

De första symtomen är bland annat minskat behov av sömn, gråtmildhet, överaktivitet, rastlöshet, en ström av ord och tankar eller att man drar sig in i sin egen värld och inte svarar på tilltal. Sedan blir mamman förvirrad, misstänksam, paranoid och hon kan få hallucinationer. Verklighetsuppfattningen minskar och handlingsförmågan försämras.

 

Symtomen framträder främst i sinnesstämningen, som kan vara höjd och irriterad. Dessutom framträder symtomen i tänkandet som en ström av tankar, koncentrationssvårigheter, tankevillor och storhetsföreställningar. För det tredje förändras beteendet, alltså att mamman kan vara orolig, pratsam, ohämmad, likgiltig till sociala normer. Fysiologiska förändringar är å sin sida ett minskat behov av sömn och motorisk rastlöshet.

 

Forskarna är inte ense om orsakerna till psykos efter förlossning. En tidigare uppvisning av psykiska symtom, särskilt manodepressiv sjukdom (bipolärt syndrom) kan ligga i bakgrunden. Insjuknandet i förlossningspsykos kan vara ärftligt. Förutom ärftlighet behövs en belastande faktor, såsom sömnbrist eller en lång förlossning, eller en särskild känslighet mot plötsliga fall i hormonhalterna.

 

I vissa forskningar har insjuknandet kopplats till exempelvis förstföderskor, kejsarsnitt, psykologiska faktorer eller livshändelser och levnadsförhållanden.

 

Rådgivningsbyrån och förstås också partnern och andra närstående har en central roll i att identifiera symtomen. Det är vanligt att mammor som lider av förlossningspsykos inte själva märker något avvikande i sitt tillstånd.

 

På sjukhuset påbörjas medicinering. När situationen har lugnat ner sig kan samtalshjälp vara till nytta. När mamman kommit hem igen behöver hon särskilt stöd av bland annat psykiater, psykiatrisjukskötare, arbete med spädbarnsfamiljer, hemtjänst, psykoterapeut osv.

 

För dem som har upplevt förlossningspsykos erbjuder Äidit irti synnytysmasennuksesta Äimä ry kamratstöd i en nationell internetgrupp, en fysisk grupp som samlas i Vanda samt olika evenemang.

Expert: Antti Ahokas

 

 

11. Hur reagerar min baby på depression?

Depression påverkar inte alltid relationen mellan mamman och babyn. Babyn kan vara en källa till glädje och kraft för den deprimerade mamman.

 

Den deprimerade mamman kan å andra sidan vara orkeslös och tillbakadragen och stanna i sin egen tankevärld. Mamman orkar inte alltid sträcka sig mot babyn, le, vara lekfull, pratsam och locka babyn till kontakt, när hon själv mår så dåligt.

 

Babyn kan också bli tyst och dämpad. När babyn tillräckligt många gånger har konstaterat att mamman inte tar kontakt eller svarar på babyns signaler, börjar babyn kanske bli tillbakadragen, till och med motsätta sig kontakt och vända sig bort. Babyn skyddar sig själv från besvikelser. Mamman kan uppleva att babyn är jobbig, krävande, inte motsvarar förväntningarna och är liksom främmande.

 

En psykoterapeut specialiserad i tidig interaktion kan hjälpa mamman och babyn att lära känna varandra. Målet är att mammans tankar riktas mot babyn: är babyn hungrig, gråtig, trött, vem är babyn och hur ger hen uttryck för saker.

 

Mammans känslor av skuld och skam över att det nu har gått så här med babyn kan vara enorma. Mängden psykisk smärta kan inte mätas. Mamman kan tänka: “Jag har förstört moderskapet, någon annan mamma vore bättre.”

 

Men skuldkänslorna eller skammen borde inte få hindra mamman från att märka att situationen kan repareras. I terapin observerar man babyns signaler, rörelser, gester och karaktär. Och man kan växa i sitt moderskap.

 

I terapin för tidig interaktion lyfter man även fram mammans egna upplevelser från barndomen: hur togs mamman hand om eller inte togs hand om som liten, behandlades hon illa. Mammans egen skuld kan lätta när man funderar på varifrån depressionen kommer och vad den kan kopplas till.

 

I terapin skuldbeläggs emellertid inte mormorn, utan man försöker förstå henne. Även den nyblivna mormorn kan också vara med på mottagningen. Man går igenom kvinnornas historier. Psykoterapeuter som är specialiserade i tidig interaktion finns mest i huvudstadsregionen, men även annanstans i Finland lönar det sig att fråga på rådgivningen om det finns någon terapeut där eller på närliggande orter. I den offentliga sektorn kan man hitta verksamheten under arbete med spädbarnsfamiljer eller barnpsykiatrins spädbarnsenhet. Därutöver finns det privata terapeuter runt om i Finland.

 

Psykoterapi för tidig interaktion har redan under en tid varit en del av rehabiliterande psykoterapi som ersätts av FPA. En förälder, som har psykiska problem, kan alltså tillsammans med sin baby även söka sig till denna terapi i stället för den traditionella huvudströmningens individualterapi.

 

Förändringar i relationen mellan mamman och babyn kan även ske snabbt. Babyn, mamman och familjen tar in på tiden och utvecklingen.

 

Expert: Mirja Sarkkinen

 

“Babyn kan vara en källa till glädje och kraft för den deprimerade mamman.”

“Utan depressionen skulle jag inte på samma sätt kunna förstå livets skörhet.”

 

“Min partner försökte lugna ner mig så gott han kunde och kom direkt på morgonen för att ta hand om mig och babyn.”

12. Partnerns roll är viktig

En nybliven mamma är inte alltid lycklig. Hon är irriterad, utmattad, sömnlös och ångestfylld. Hennes beteende kan förbrylla partnern. Allt som skulle vara trevligt är jobbigt i stället.

 

Mamman ger inte barnet till sin partner, utan tar hand om det i ren desperation. Eller så lämnar hon över babyn till den andra helt och hållet: ta du, jag orkar inte, jag kan inte. Ur partnerns perspektiv kan det även vara ofattbart att mamman absolut inte vill vara ensam med babyn utan att partnern ska kunna nås hela tiden. Mamman är kanske rädd för att hon ska skada babyn med flit, även om hon aldrig skulle göra det på riktigt.

 

Många partners kan också glömma sina fritidssysselsättningar och träffar med vänner. Det blir mycket hushållsarbete när den andra mest ammar och ligger i sängen. Dessutom kan kvinnan ofta bli arg på sin partner. En deprimerad mamma är ofta mer negativ i sin kontakt med sin partner än med andra människor.

 

Partnern är förbryllad, arg och rädd. Han upplever att han inte kan hjälpa och det är frustrerande.

 

När mammans sjukdom till sist diagnostiseras, mår partnern bättre. Diffusa symtom har fått ett namn och man kan söka information om sjukdomen. Partnern märker att man kan få hjälp för den. Det värsta är sjukdomens första skede när ovissheten är som störst. Många partners önskar också att de skulle ha information om förlossningsdepressionens symtom redan i ett tidigt skede.

 

När man får en diagnos, börjar hjälpen rulla på. Hälsovårdare, psykolog, psykiater. Terapi. Familjeterapi. Mediciner. Stöd för babyn och övriga barn. Städhjälp.

 

En partner kan också lida av graviditetsdepression eller förlossningsdepression. Den kan ha att göra med den förändrade livssituationen och dess utmaningar.

 

Även om psykiska problem inte är allvarliga smittsamma sjukdomar, så kan depression även vara smittsamt på ett sätt. Om man är tvungen att leva med en deprimerad mamma under en lång tid, är oundvikligen även partnerns sinne i fara.

 

Partnern ser framför sig en helt annorlunda kvinna än den han är förälskad i. Kvinnan är inte intresserad av sex och hon orkar inte ta hand om sig själv. Den deprimerade är tråkigt sällskap på alla sätt.

 

Depressionen kan ändå leda till mycket bra också. Det att man delar den svåra tiden tillsammans kan förstärka förhållandet.

 

Expert: Ilmo Saneri

 

“När min man gick på sommarlov lindrades symtomen.”

13. Äimä ry ger kamratstöd på många olika sätt

Äidit irti synnytysmasennuksesta Äimä ry-föreningens grundläggande uppgift är att erbjuda kamratstöd till mammor som lider av graviditetsdepression, förlossningsdepression och förlossningspsykos och även stötta den insjuknades närstående. Dessutom informerar föreningen om dessa sjukdomar.

 

Äimä ry får sin finansiering huvudsakligen från Veikkaus intäkter. Äimä ry grundades år 1998 och är religiöst och politiskt obunden. Äimä har tiotals frivilliga kamratstödsmammor runt om i Finland.

 

Vad är kamratstöd?

  • Kamratstöd innebär att människor som befinner sig i samma situation hjälper varandra. Inom Äimä ry erbjuder andra mammor, som har tillfrisknat från förlossningsdepression eller förlossningspsykos, kamratstöd och rådgivningshjälp.
  • Kamratstödet är en form av socialt stöd som ofta upplevs väcka tilltro och hopp. Genom detta har det upplevts ha en positiv effekt på tillfrisknandet.
  • Gruppens stöd bygger på gruppdeltagarnas egna erfarenheter och kommer inte från högre eller externa aktörer. Gruppledaren är till exempel inte en terapeut, utan en kamratmamma. Tillit och deltagande är det centrala.
  • Kamratstöd hjälper på ett effektivt sätt att minska den insjuknade mammans känslor av ensamhet, avvikelse och skam. Man känner igen mycket i berättelserna och tankarna från mammor som har upplevt samma sak. Äimäs kamratstödsmammor är också föredömen och förebilder för dem som fortfarande kämpar med sjukdomen. De har tillfrisknat från sjukdomen på ett bra sätt och är aktiva medlemmar i gruppen och samhället.

 

Äimäs tjänster består av:

  • Kamratstödsgrupper runt om i landet. Aktuell information om plats och tid för grupperna finns på vår webbplats.
  • Kamratstödstelefonen 040 746 7424 svarar också under semestertider. Se exakta tider på vår webbplats.
  • Kamratchattar i grupperna samt individuella chattar, se tider på vår webbplats.
  • Träffa en stödmamma på olika ställen i Finland. Se orterna på vår webbplats.
  • Slutna diskussionsforum på internet.
  • Evenemang, bland annat kamratstödsdagar, familjeveckoslut och parrelationsdagar. Programmet är skräddarsytt för att passa mammor och familjer.
  • Vi är med på mässor, talar på olika tillställningar och arrangerar informationskvällar om förlossningsdepression.

 

Mer information om våra tjänster www.aima.fi

 

“Jag började leta efter kamratstöd på internet.”

“Den andra mamman har varit ett oersättligt stöd i mitt tillfriskande.”

 

 

 

Foto: Emma Huttu

En mammas berättelse: graviditetsdepression

 

“Jag grät största delen av dygnet”

Depressionen började när jag var gravid. Jag fick ångest av kvällstidningarnas löpsedlar och började få tvångstankar, som snurrade i huvudet från morgon till kväll. Jag var gråtmild och fick panikattacker uttryckligen på grund av tvångstankarna, eftersom jag fick sådan djup ångest av dem. Både jag själv och min man märkte att symtomen förvärrades. Jag grät åtminstone största delen av dygnet.

Jag fattade att jag inte skulle må bättre av mig själv, så jag sökte hjälp hos hälsovårdscentralens psykolog och bokade en tid till läkaren som gav mig recept på antidepressiv medicin. Mitt beräknade förlossningsdatum var i slutet av juni och jag tänkte att jag måste få mig själv i skick för att kunna vara en kärleksfull och omhändertagande mamma till min baby. Terapin hjälpte och det gjorde även de antidepressiva medicinerna. Tvångstankarna försvann från mitt huvud på en vecka, vilket var en stor lättnad.

Nu tio år senare har jag förutom min dotter även en liten pojke på drygt ett år. Under graviditeten med pojken pratade jag om min tidigare depression och medicinering på rådgivningsbyrån. Jag åt ju alltså mediciner i nio år. Pojken föddes med akut kejsarsnitt eftersom jag hade en svår inflammation i livmodern. Babyn hade kolik i fyra månader. Jag var trött, gråtmild och ångestfylld. Igen. Jag fick komma till en psykiater och fick diagnosen depression och utmattning. Nu har jag medicinering igen och det har hjälpt.

Depression är inget att skämmas för. Det finns hjälp att få, om man söker. Mina närmaste och familjen hjälper.

Nu är allt bättre igen när pojken är äldre. Vi går till familjeklubben två gånger i veckan och det är verkligen viktigt för oss båda. Livet är riktigt trevligt och härligt. Jag skulle inte byta ut en endaste dag, även om det har varit tungt.

 

En mammas berättelse: ångest och paniksymtom

“Jag ville hoppa från varenda balkong”

 

Jag var lindrigt deprimerad redan under graviditeten. Jag skulle lämna ett jobb som jag inte tyckte om och trodde att mina depressionssymtom skulle lätta när föräldraledigheten började. Först var det så också, men strax upptäckte jag att jag var ensam och kröp ihop i min egen lilla värld.

När min man gick på sommarlov lindrades symtomen och jag väntade redan ivrigt på förlossningen som var beräknad till mitten av sommaren. Samtidigt hade jag en overklig känsla. Jag oroade mig knappt alls för förlossningen eller någonting som hade med babyn att göra förrän jag var på överburenhetskontrollen.

Där fick jag panik och jag var verkligen jättenervös under hela förlossningen. Barnmorskorna råkade vara stressade och ovänliga. Jag kände mig som en köttbit som man försökte trycka ut en baby ur. Det hela slutade med kejsarsnitt och babyn föddes frisk.

Under det första dygnet var jag euforisk och älskade det lilla knytet över allt annat. Jag tränade på amningen, men tyckte inte att jag fick tillräckligt med stöd. Jag upplevde snarare barnmorskornas attityder som pressande: man höll inne med flaskmjölken och när mjölken inte hade runnit till än blev babyn snabbt uttorkad i sommarvärmen. Det tog inte lång tid förrän den lilla togs till barnavdelningen för dropp och matning.

Jag var separerad från min baby i två dagar. Även jag själv var febrig och hade ont efter operationen. Jag var i chock över att jag hade fött en baby, inte kunde amma den och sedan togs den ifrån mig. Jag kunde inte gå och titta på min baby.

Till sist fick jag tillbaka babyn och vi fortsatte med flaskmatning. Hemma fungerade allt relativt bra så länge som min man var på faderskapsledighet och hjälpte till att ta hand om babyn. Dock var jag periodvis aggressiv och ångestfylld även under faderskapsledigheten.

Jag ammade knappt eftersom jag var i paniktillstånd varje gång jag försökte amma: det kom inte tillräckligt med mjölk för den stora babyn som var van med flaska. Babyn skrev och gormade vid bröstet, så största delen av sin näring fick babyn från flaskan. På nätterna krävde matningen att man gick ut i köket, värmde flaskan, blandade och till slut matade sittandes. Som värst tog det 40 minuter att mata en flaska. Och samma sak igen två timmar senare.

Vi turades om med min man, men jag var ändå trött och vresig. Operationssåret i magen var fortfarande ömt. Jag blev rädd för min eget känslotillstånd när jag lyfte upp den skrikande babyn ur sängen på natten. Jag hade lust att skaka babyn, kasta bort den, göra vad som helst för att den skulle vara tyst och jag skulle få sova. Jag gjorde det dock inte, men jag var inte heller så ömsint i mina grepp.

Jag sörjde min aggressivitet och oförmåga att möta babyn. Jag tog mentalt avstånd från babyn. Den misslyckande amningen och att godkänna mina egna känslor var för mycket.

Min man återgick till arbetet och jag var ensam med babyn under dagarna. Jag försökte gå ut på promenader med vagnen, men några sociala kontakter hade jag knappt. Jag kände mig verkligen ensam och ångestfylld. Jag ryckte till varje gång babyn började gråta. Jag kunde inte riktigt somna på nätterna längre efter matningen av babyn. En gång var jag vaken hela natten och somnade inte förrän på morgonen, precis innan babyn vaknade. Jag var som i ett töcken och blev mer trött och ångestfylld för varje dag som gick.

Jag sökte hjälp för sömnlösheten hos rådgivningsbyrån, läkaren på hälsovårdscentralen och en privat läkare. Alla gav mig bara råd och recept på insomningstabletter. Medicinen hjälpte i några nätter, men till slut hade jag sådan ångest och panik att inte ens medicinerna kunde få mig att slappna av och somna.

Jag tog fortfarande hand om babyn mekaniskt, men mentalt höll jag mig borta. En fredag hade jag kämpat med min ångest hela veckan och visste att min man snart skulle komma hem från jobbet. Under hela den där veckan tänkte jag att bara jag klarar mig fram till veckoslutet. Den eftermiddagen började babyn gråta. Jag lyfte upp babyn i famnen och började själv också gråta. Jag skakade så kraftigt att jag var tvungen att lägga ifrån mig babyn på golvet, så att jag inte skulle tappa den. Babyn blev orolig och skrek på golvet, jag själv grät bredvid och kunde inte titta på babyn. Där grät vi båda en tröstlös gråt. Vi grät länge och jag kommer ihåg att jag kände att jag skulle dö där och då. Jag tänkte att jag inte skulle kunna ta hand om babyn en sekund längre.

Min man kom hem på kvällen och lovade ta hand om babyn på natten så att jag skulle få sova. På natten vände jag och vred mig i sängen och funderade på att vi bor på fjärde våningen: om jag hoppade från balkongen skulle jag kanske inte dö utan bara bli handikappad. Det var det enda jag tänkte på hela natten. Jag orkade inte längre, jag ville bara att allt skulle ta slut. Jag kunde inte sova igen. På morgonen satt jag vid datorn och började gråta. Jag grät över hela situationen: jag kunde inte föda, inte amma, inte vara en balanserad mamma och nu inte ens sova längre. Jag ville bara bort, jag ville hoppa från balkongen.

En del av mig sörjde en sådan tanke och tänkte på mina nära och kära som jag skulle lämna efter mig. Jag hade dock sådan ångest att jag var redo att pröva vad som helst för att få slut på ångesten. Ångesten kändes även fysiskt: pulsen var skyhög, jag var andfådd och svettades även om jag inte gjorde något. Armarna och benen kändes avdomnade, jag växlade mellan att vara kall och varm: det var som att ha feberyrsel.

Det verkade inte finnas något slut på gråten och min man ringde till hälsovårdscentralens jourmottagning. Därifrån hänvisade man till sjukhusets jourmottagning. Vi körde dit med babyn. Jag tittade ut från bilfönstret på alla balkonger och ville hoppa. Jag grät och tittade på babyn som tittade tillbaka med en slags blick av tillit. Jag hatade mig själv för att jag inte kunde möta blicken utan vände mig bort.

På sjukhuset lyssnade man äntligen på mig. Läkaren pratade med mig och konstaterade att jag fick komma in på avdelningen eller pröva på att vara hemma med medicinering. Han var den första som talade om förlossningsdepression och berättade att mitt tillstånd till och med var vanligt för mammor. Jag lugnade ner mig lite och en psykiatrisjukskötare försäkrade mig om att jag alltid kunde komma till jourmottagningen om jag började få ångest. Det stannade kvar i mitt minne som något viktigt: att jag skulle kunna återvända hem och känna mig lugn. Jag kände mig väldigt lättad över vetskapen att jag kunde komma till jourmottagningen, för ångesten var så skrämmande och kraftig under nattens mörka timmar.

Innerst inner ville jag ändå inte hoppa från balkongen, jag ville ha hjälp mot min ångest. Här började ett snabbt tillfrisknande. Jag fick antidepressiv medicin, användningen av den följdes upp med besök hos läkaren på hälsovårdscentralen, jag fick samtalshjälp av psykologen på rådgivningen. Som tur är var både läkaren och psykologen empatiska och förstående.

Dessutom började jag motionera och det gav mig ny energi. Jag lärde känna en av grannarna som också var hemma med sin baby. De här var viktiga saker för mitt tillfrisknande.

En avslutande genomgång skedde senare i psykoterapi, när jag väntade mitt andra barn. Jag fick lära mig att jag är stresskänslig samt mottaglig för depression och perfektionism. Jag lever med detta och försöker hålla mig frisk mentalt. I och med självkännedomen har det lyckats och jag känner att den upplevelsen har stärkt mig. Jag vet inte vad som skulle ha hänt om jag inte hade fått hjälp. Känslan av att bli hörd var en avgörande faktor för tillfrisknandet.

För tillfället studerar jag ett nytt yrke och hoppas att jag själv en dag kan hjälpa dem som behöver hjälp.

 

– Glassolen –

 

En mammas berättelse: förlossningsdepression

“Jag var rädd för att rumskamraten skulle byta baby”

 

Min man och jag hade redan under en längre tid önskat oss ett barn och till sist blev jag gravid med lite hjälp från Befolkningsförbundet. Graviditeten var alltså en dröm som gick i upplevelse. Jag gladde mig åt magen och såg fram emot att moderskapsledigheten skulle börja. Graviditetstiden beskuggades dock hela tiden av en liten rädsla och tvivel. Det konstaterades även att jag hade graviditetsdiabetes, vilket förändrade min kost. Jag ville göra allt jag kunde så att babyn inte skulle lida av efterverkningarna. Jag tänkte ständigt: kommer allt att gå bra ända till slutet? Är det här sant? Ska vi verkligen få en baby?

En del släktingar “varnade” för den stora förändringen i livet, vilket jag tyckte lät konstigt, eftersom jag själv bara såg framtiden som positiv. Om förlossningsdepression läste jag i någon guide i förbifarten. Jag tänkte att bara sådana människor blir deprimerade som annars också hade varit psykiskt sjuka eller om barnet föds oönskat. Lite visste jag då.

Det akuta kejsarsnittet kändes som en lättnad i tröttheten, men samtidigt som en dom. När min kropp äntligen lyckades bli gravid så kan den inte få ut babyn utan hjälp. Kejsarsnittet gick bra och jag såg en glimt av den söta babyn innan hon togs till sin pappa.

Jag fick snart komma till BB-avdelningen med babyn och min man. Babyn var härlig och den smärtstillande medicinen fungerade. På kvällen var min man tvungen att lämna avdelningen och jag var själv kvar med babyn. Jag försökte amma, men babyn kunde inte hitta rätt grepp och grät hjärtskärande. Babyn sov på dagarna och var rastlös på nätterna. Babyns vikt gick ner för mycket och man satte in amningsvägningar som jag själv var tvungen att göra och skriva upp värden och klockslag till och med på natten.

Jag fick inte sova, eftersom babyn grät och ville äta hela natten. Babyn lugnade bara ner sig av surrandet från kylskåpet i pausrummet, så jag tillbringade många långa stunder på nätterna bredvid kylskåpet, trasig av trötthet. Till slut hämtade skötarna babyn, lät henne sova bredvid expeditionen och gav henne extra mjölk. Under tiden kunde jag ändå inte sova, för jag oroade mig för att min baby grät och jag började bli rädd för att jag inte skulle känna igen min baby bland de alla andra.

Nästa dag var min baby nöjd som vanligt och min rumskamrat (troligtvis för att stötta mig) skrattande konstaterade att “Nog har du bra som har en sådan där lugn baby, ska vi byta?”. Den här meningen satte igång en reaktion av rädsla inom mig om att rumskamraten kanske ville byta baby med mig på riktigt, fast jag visste att min tanke var galen.

Rädd och tårögd skickade jag sms till min man på natten om att jag var rädd att min rumskamrat skulle ta vår baby och jag vågade inte sluta mina ögon. Min man försökte lugna ner mig så gott han kunde och kom direkt på morgonen för att ta hand om mig och babyn. Babyns vikt började öka och vi fick äntligen åka hem. Det hade varit ångestfyllt på avdelningen och jag åkte mer än gärna hem därifrån.

Under faderskapsledigheten gick allt bra hemma, amningen började fungera och vi kunde även sova alla. När min man återvände till sitt jobb började jag emellertid få ångest igen. Nu sov babyn på nätterna, men på dagarna var det svårt att få henne att sova. Babyns brist på rytm och vardagens oförutsebarhet passiverade, men å andra sidan höll den mig hela tiden i ett beredskapstillstånd för att möta alla babyns behov. Det kändes som att babyns gråt stannade kvar och ekade inuti mitt huvud och inte lämnade mig ifred även om babyn för tillfället sov belåtet.

Jag hittade inte en lämplig stund att laga mat åt mig själv på hela dagen eller ens klä på mig alltid. Babyn trivdes inte heller ensam en endaste stund och även om amningen redan fungerade lite så började babyns vikt sjunka. Vi började med amningsvägningar igen på rådgivningens begäran och fick rekommendationen att ge extra mjölk. Babyn ville inte dricka ur flaska och jag ville inte heller nämnvärt börja med flaskmatning. Jag hade läst på om amningens fördelar och ville inte ge upp det.

Jag började fasa för nästa dag och fick ångest på kvällarna. På nätterna våndades jag över när babyn skulle vakna igen och vilja ha mjölk och skulle hon klara av att dricka. På efternatten var jag spänd inför hur tidigt babyn ville vakna och hur lång dag vi hade framför oss. På morgonen stod jag kvar hemma i fönstret med den gråtande babyn och tittade ut på min man som åkte till jobbet.

Dagarna gick långsamt, men vi klarade oss. Babyn var rar, men krävande. Jag försökte tvångsmässigt skapa en god anknytningsrelation och le mot babyn, om jag så behövde tvinga mig själv till det, eftersom jag visste att det var viktigt. Själv mådde jag hemskt dåligt, även om allt borde vara bra.

Jag skuldsatte mig själv allt mer för varje dag som gick. Varför kan jag inte njuta och vara tacksam? Varför är jag så här dålig? Jag tyckte synd om babyn som har fått en så här dålig mamma. Samtidigt kände jag mig väldigt ensam och kände att jag skulle knäckas under ansvaret och babyns behov.

På dagarna var babyn och jag oftast ensamma och min man hade tidvis långa arbetsdagar. Släktingar och gamla kompisar kom på besök ibland och då höll jag kulisserna uppe. På kvällarna orkade jag inte, utan grät och fick panikattacker. Min man tog hand om babyn som således hade det bra.

Jag försökte berätta om mitt dåliga mående för sjukskötaren på rådgivningen, men hon ansåg att det handlade om tillfällig baby blues eller pratade om medicinering. Inget av alternativen kändes bra. Jag ville bli hörd och sedd, samt att någon tillförlitlig person skulle försäkra mig om att jag klarar det här och att livet fortsätter.

Vår familjeförberedelsegrupp träffades ungefär en månad efter att babyn föddes. Där berättade en mamma öppet om att hon var deprimerad. I den stunden vågade jag berätta om hur dåligt jag mådde och förstod att jag var deprimerad. När jag kom hem kändes det bättre. En människa som verkade vettig upplevde samma slags jobbiga känslor som jag.

Jag var inte längre ensam och började leta efter mer kamratstöd på internet, och fick det från Äimä ry:s webbplats. Jag ringde inte kamratstödstelefonen, men fick massor med stöd bara av att läsa andra deprimerades berättelser. Jag kontaktade senare mamman från familjeförberedelsegruppen som hade gett mig kraft och vi började hälsa på hos varandra. Den här mamman har varit ett oersättligt stöd i mitt tillfriskande och nu fem år senare är vi fortfarande vänner. Jag började prata väldigt öppet om min upplevelse med alla jag kände, även om de kanske inte ville lyssna. Jag behövde prata för min egen skull tills inget längre störde mig i det här.

Amningen började äntligen fungera och babyn började ta mer kontakt. Jag började frigöra mig från hemmet ibland och gå på egna fritidssysselsättningar som gav mig mycket mer kraft för moderskapet. På sommaren, ungefär ett halvår efter att babyn föddes började livet kännas lättare och dagarna handlade inte längre bara om att överleva.

Nuförtiden upplever jag att jag är frisk och jag är glad över att i min tur kunna stötta andra deprimerade mammor via Äimä. Varje berättelse som mammorna jag träffar berättar påminner mig om hur jag själv en gång i tiden saknade stöd och vilken lycka det var att få det.

Under dåliga dagar är jag rädd för att depressionen ska komma tillbaka och tänker på hur min depression har påverkat mitt barn. Kommer hon att ha problem på grund av det senare? Det kan jag inte veta, jag kan bara hoppas på det bästa.

Jag har slutat anklaga mig själv för depressionen. Utan depressionen skulle jag inte på samma sätt kunna förstå livets skörhet och människosinnets konstrande eller erfara äkta empati för andra som mår dåligt psykiskt och vara så här tacksam för den vanliga vardagen.

 

– Havsvinden –

 

En mammas berättelse: förlossningspsykos

“Jag ringde polisen och sa att jag inte längre ansvarar för skötseln av min baby”

 

Min son föddes som en lyckligt efterlängtad baby. Förlossningen var kliniskt sett en normal förlossning med sugklocka. Personligen upplevde jag sugklockan som en lättnad. Under efterkontrollen frågade läkaren om jag fick några trauman av den. “Av vad då?” svarade jag. “Sugklockan? Nej, men av de där förlossningsvärkarna … Man kunde ju inte föreställa sig dem i förväg.” Själva förlossningen tog totalt ungefär fjorton timmar, varav nästan ett par timmar bestod av krystning. Krystningen var det hemskaste jag har varit med om i mitt liv. Mitt liv förändrades under de två timmarna och när jag duschade efter förlossningen förstod jag att det inte fanns någon återvändo från det här. Jag hade nu personligen upplevt en förlossning.

Vi var på förlossningsavdelningen i fem dagar och tiden gick som i ett töcken. Ibland kändes det som att jag följde ett skådespel från någon annan plats. Är det jag som har det här barnet nu? Kroppen kändes domnad och som en stor deg vid magtrakten. Jag kom inte själv ihåg att duscha under de följande dagarna och vårdpersonalen manade som tur var på mig att gå och tvätta mig. Jag hade bara babyn och den där förlossningen, som jag smälte mycket förvirrat.

De första dagarna på förlossningssjukhuset gick åt till att lära mig amma babyn. Jag sov inte ordentligt på nätterna under en vecka. Jag tänkte bara på hur babyn mår, om allt är bra med honom. Amningen kom inte igång utan problem. Mjölken rann inte till ordentligt förrän den fjärde dagen. Sjukhuset var positivt inställt till spädbarn och stöttade amning och tillrinning på alla sätt. Jag fick amningste och akupunktur för att få mjölken att rinna till. Vår baby led av hunger och man var tvungen att ge extra mjölk.

Allt flöt ändå på relativt bra för babyns del. Barnet var friskt och vikten började också öka när amningen kom igång. Amningen kändes sedan som det viktigaste för mig och jag upplevde att babyn också lugnade ner sig vid bröstet. Jag njöt själv också av närheten vid amningen. Jag ammade med tre timmars mellanrum dygnet runt. Jag försökte kanske för mycket att vara den perfekta mamman.

Tröttheten drevs till sin spets när min man var tvungen att återgå till sina arbetsuppgifter och jag upplevde att jag var så ensam på grund av att vi hade ett så litet stödnätverk. Jag bad då min mamma att komma och hjälpa mig, men hon orkade inte komma. Jag upplevde att jag lämnades ensam med min baby.

Jag var så trött och utmattad. Jag sa också rakt ut till min mamma att jag inte orkar längre och att jag snart blir galen. Då kom mamma hit en dag och vi kunde prata ordentligt. Jag hade ett stort behov att berätta om förlossningssmärtorna. Emellertid så kände jag att jag inte på ett uttömmande sätt kunde dela med mig av den trötthet och utmattning som tumlade om inom mig. Jag kände inte igen tecknen på sinnesrubbning i mig själv.

När det gällde min syster fick jag ett behov att vända blad och glömma gammalt groll. Jag skickade henne kanske hundratals meddelanden där jag redogjorde för mina känslor. I ett meddelande svarade hon “Du är inte dig själv nu, prioritera att ta hand om babyn, byt från tygblöjor till engångsblöjor, skaffa mammakompisar”.

Svärmor berättade hur hon tyckte att förlossningen borde ha gått till. Hon dikterade även andra hårda åsikter. Under spädbarnstiden gick mina tankar mot min svärmor dock överstyr, de förändrades till orealistisk rädsla. Jag började tro att hon var ett konkret hot mot vår son.

Detta drevs till sin spets när min man hälsade på hos sina föräldrar. Jag kände att jag höll på att förgås ensam hemma med babyn. Bland annat ringde jag polisen och sa att jag inte längre ansvarar för skötseln av min baby, att jag är helt slut. Ambulansen körde mig till en sluten psykiatrisk avdelning med en remiss för tvångsvård som läkaren hade skickat hem. På grund av utmattning och stress hade jag fått en akut psykos och dessutom en kronisk sårig tjocktarmsinflammation.

Under natten på den psykiatriska jourmottagningen trodde jag att jag skulle stanna kvar på avdelningen resten av mitt liv, när jag såg en äldre man som stapplade längs korridoren och jag fick panik. Sex manliga vårdare kom bakom hörnet och tog tag i mig med tvång. Jag gick till aggressivt anfall mot dem. Jag spändes fast med spännbälten. Där skrek jag mig hes och upprepade oavbrutet “Ni får inte mitt barn! Ni får inte mitt barn!”. Jag trodde att mitt barn skulle tas ifrån mig. Jag grät, var väldigt hysterisk och förtvivlad. På morgonen flyttades jag till en sluten avdelning. Under de första dagarna motsatte jag mig att jag skulle sluta amma, det hade ju varit mitt jobb i fyra månader.

Tillfrisknandet ur psykosen satte igång relativt snabbt och de psykotiska symtomen minskade ganska snart tack vare medicinering och vila. Jag kände hur energin flödade in i mig när jag fick sova hela nätter. Jag var på avdelningen i två veckor.

Medicineringen togs nog bort för tidigt, för psykosen kom tillbaka året därpå. Då hade jag redan paranoida tankar mot min man. Jag ringde även diffusa telefonsamtal till mina närmaste, bland annat min syster, och påstod att jag visste att hon hade utsatts för incest, fast det inte var sant.

På den psykiatriska jourmottagningen konstaterade jag att min man var en terrorist som hade en bomb i ryggsäcken. Vid expeditionen försökte jag tränga mig in genom mottagningsluckan för att undersöka mina papper. Jag spändes fast med spännbälten där jag lugnade ner mig snabbt. Jag fick lugnande medicin i form av intravenös injektion. Även denna andra gång stannade jag ett par veckor på den slutna avdelningen. Även tillfrisknandet av detta insjuknande gick snabbt. De psykotiska symtomen minskade i snabb takt.

Tack vare min son. Han ger mig varje dag en anledning till tacksamhet för mitt liv och en orsak till att leva som en pigg och lycklig mamma.

 

– Vårälvan –